Självporträtt

Jag trivs bäst bakom kameran, har aldrig gillat att bli fotograferad. Samtidigt älskar jag när jag kan prova mig fram med mina idéer i mitt eget tempo, utan att någon tittar på. Det är som att kreativiteten hämmas om någon tittar på, jag blir stressad och forcerar.

Att fota andras hundar medan matte eller husse tittar på kan vara svårt nog. Jag gör det emellanåt, mest med vänner och träningskompisar, och även om jag älskar det så är det sällan som det känns naturligt och enkelt att pröva sig fram med nya bildidéer när andra är med.

Att fota människor som samtidigt ska ta regi, när jag dessutom är väldigt ovan att fota folk, skulle vara en näst intill omöjlig uppgift mentalt. Den enda person jag fotat på det viset hittills är min dotter.

Men jag har länge varit intresserad av prova sagofoto men inte riktigt veta var jag ska börja. En bild jag tog på dottern och hennes hund i december gav mersmak, och det faktum att jag behövde lite fler bilder på mig själv till hemsidan var det som till slut fick mig att ”göra slag i saken”.

Vi gick ut i vår favoritskog, hittade en ny plats (fascinerande att man kan hitta nya, fina, fotoplatser i en skog man varit i så många gånger).

Kamera på stativ och alla inställningar manuella, ställde skärpan på trädet och fjärrutlösare i handen. Så mycket att tänka på, men också så mycket kvar att lära sig – Hur ska man sitta för det ska se naturligt ut? Och plötslig hade tröjan korvat ihop sig ordentligt mot trädstammen. Fjärrutlösare var allt annat än praktisk, svårt att få till en naturlig ställning för handen samtidigt som man försöker trycka av, och den glada unghunden var väldigt nyfiken på vad jag hade i handen… Jag behöver nog undersöka möjligheten till självutlösare. För det här var så roligt. Jag tycker bilderna blev så mycket bättre än jag vågat hoppas, och plötsligt är huvudet överfullt med nya bildidéer jag vill prova.